28 augusti 2008

Rättsrötan i da Costa-fallet måste utredas av JO - andra akten

Min artikel i Expressen om helt nya inslag i rättsrötan kring fallet Catrine da Costa, som publicerats idag, är av utrymmesskäl ganska kort. Här följer därför en längre version, bland annat med hänvisningar till rättegångsbalken, tingsrättsinstruktionen, samt en i sammanhanget betydelsefull dom i Europadomstolen:


Den omfattande rättsröta i fallet Catrine da Costa och de båda läkare som pågått i 25 år, tar sig nu alltmera uppseendeväckande, rättsvidriga och bisarra former.

För 20 år sedan friades läkarna från anklagelsen om mord, men samtidigt slog Stockholms tingsrätt fast, mot läkarnas nekande att de under pingsthelgen 1984 hade styckat den döda da Costas kropp, trots att ett eventuellt brott mot griftefrid vid tidpunkten för domen 1988 var preskriberat.

Under huvudförhandlingen i tingsrätten påstod åklagaren, Anders Helin, att styckningen ägt rum på pingstaftonen. Då det visade sig att da Costa vid det tillfället var i livet ändrade Helin dag för styckningen till annandag pingst. Senare har det dock visat sig att hon levde även den dagen.

Trots otydligheterna och åtminstone ett falskt vittnesmål som aldrig beivrades, plus en ”påhittig” exmaka till allmänläkaren, samt ytterst tvivelaktiga ”bevisuppgifter” från allmänläkarens dotter som vid tidpunkten för den påstådda styckningen bara var 17 månader gammal, beslutade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att dra in läkarnas legitimationer. Därefter har rättsrötan fått fortsätta i ett dussin instanser och år efter år.

Den absoluta lejonparten bland den juridiska expertis som haft till uppgift att bedöma sakläget har tvått sina händer och antingen trott på läkarnas skuld, eller ansett att alltför mycket vatten runnit under broarna för att målet ska kunna tas upp till förnyad prövning. En mycket högt uppsatt jurist ljuger om vad han själv tidigare har skrivit i ärendet, det vill säga att det var fel av regeringsrätten att inte bevilja resning i legitimationsfrågan. Andra har uppträtt som en juridisk nomenklatura, där det mest väsentliga har varit skydda varandra likt medlemmar i ett hemligt ordenssällskap.

Snart 25 år efter da Costas död har läkarna genom sitt ombud, professor emeritus Anders Agell, stämt staten i ett skadeståndsmål på grund av alla försummelser, felaktigheter och bedräglig rättssäkerhet.

I april 2007 stod det klart att Attunda tingsrätt skulle handlägga den process som nu pågår mellan staten, genom justitiekanslern och de båda läkarna.

Erik Ternert, som är lagman och domstolschef vid den tingsrätten, har mer eller mindre öppet uttalat att läkarnas talan helt saknar grund och att den dessutom till stora delar är preskriberad. Frågan om preskription har också JK hävdat inför domstolen. Ternerts förutfattade mening gör att han med stor, för att inte säga sannolik möjlighet, är jävig att handlägga frågor i målet.

Enligt vad Ternert själv har undsluppit sig har han vid en middagsbjudning tagit kontakt med en av JK:s byråchefer i akt och mening för att förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan. Detta var byråchefen också beredd att medverka till. Efter vidtagna åtgärder var avsikten att målet skulle vara i ett så ramponerat skick att det inte skulle kunna hållas någon huvudförhandling.

Det hör till saken att Erik Ternert sitter i styrelsen för Sveriges Domareförbund, som ser som en av sina främsta uppgifter att värna domarnas och domstolarnas självständighet. Han har dessutom varit kanslichef i Högsta domstolen. Tingsrättens chef uttalade sig alltså med sådan tvärsäker partiskhet och spelade helt rättsvidrigt under täcket med svarandesidan innan målet ens har kommit upp till huvudförhandling.

Den lika beramade som betydelsefulla preskriptionsfrågan avgjordes av tingsrätten i april i år genom en mellandom av rådman Nils Hedström. Domen, som är lång och väl motiverad, slog fast att läkarnas talan inte är preskriberad till någon del. Om JK hade fått igenom sitt krav på preskription före januari 1995, skulle en stor del av alla försummelser och juridiska oegentligheter inte kunnat tas upp inom ramen för skadeståndsmålet.

Mellandomen ledde till att JK hävdade att rådman Hedström varit jävig och den frågan avgjordes den 8 augusti med Erik Ternert som ordförande. Till sin hjälp hade han själv handplockat två andra domare, lagmannen vid Uppsala tingsrätt, Erik Lempert, samt den nyanställde rådmannen vid Attunda tingsrätt, Anders Erlman. Resultatet blev att rådman Hedström jävades bort.

Enligt rättegångsbalken finns det möjlighet att förordna om tre domare i en jävsfråga, men det skall då föreligga särskilda skäl. Några sådana skäl har, såvitt känt, Erik Ternert inte angett. När det sedan gäller valet att kalla in en domare från en annan domstol, så finns enligt tingsrättsinstruktionen förvisso den möjligheten, men det krävs då att den handläggande domstolen saknar kompetens inom något rättsområde. Men en jävsfråga är inget eget rättsområde och därför kvarstår frågan obesvarad varför Ternert behövde kalla in en utomstående domare för att tillämpa rättegångsbalken.

I sitt beslut argumenterade rätten på ett mycket ansträngt och skruvat sätt, där man till och med hjälpte JK på traven med argument som han själv inte ens framfört. Bland annat klankar de tre domarna ner på att Hedström skrivit ett för långt yttrande till sitt eget försvar i jävsfrågan och att hans engagemang i målet varit så överdrivet att han blivit JKs fiende. Vederdeloman är det ålderdomliga uttryck Ternert & Co begagnar sig av i sammanhanget. De bemödade sig heller inte om att bemöta professor Agells argument i jävsfrågan, som har åtskilliga decenniers erfarenhet av civilrätt, med särskild expertkunskap i skadeståndsrätt.

Tyngdpunkten i JKs argumentering för att domaren var jävig består i att staten som svarande i en process om skadestånd har "samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst" och att Hedström skulle ha brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription.

JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Men det är fel, därför att frågan prövades redan på 1970-talet av Europadomstolen i samband med en facklig tvist och argumentet underkändes då.

Det förhåller sig nämligen så att i Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, vilket är den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet. Det måste helt enkelt finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär. JKs skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen inte särskilt intressanta i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig i fallet.

Med Nils Hedström bortplockad är det nu Anders Erlman, som var med och jävade bort rådman Hedström, som ska leda målet vidare och därtill är han utsedd av domstolschefen Ternert. Den misstänkt partiske lagmannen Erik Ternert ska, enligt egen utsago, själv sitta med vid den kommande huvudförhandlingen.

När det sedan gäller bevisning i målet har ombudet, Anders Agell, begärt att få höra ett stort antal vittnen, ända tillbaka till den undermåliga förundersökningen och den lika undermåliga förhandlingen i tingsrätten 1988. Det gäller myndighetspersoner som medverkat till de juridiska katastroferna, samt utomstående med särskild sakkunskap.

I det fallet har JK krävt att en lång rad av dessa vittnen ska strykas bort som bevisning, med hänvisning till att det både är onödigt och betydelselöst. Om detta har Ternert i förväg sagt rakt ut att ”Agell har listat alldeles för många vittnen, som inte har med saken att göra”.

Med facit i hand och med kännedom om Erik Ternerts upprepade processrättsliga övertramp i målet, är frågan om han själv var jävig och om det förelåg domvilla då han jävade bort rådman Hedström. Domvilla är ett annat uttryck för allvarligt rättegångsfel.

Att Nils Hedström nu är bortplockad från det ytterst omfattande målet betyder att det är rådman Erlman, som ska sätta sig in i detta väldiga material som går tillbaka ända till 1984. Det tar lång tid att sätta sig in i materialet och kan mycket väl vara förödande för läkarnas möjligheter att fullfölja sin talan.

Den omfattande rättsröta i fallet da Costa som nu också fått spridning till Attunda tingsrätt måste leda till att chefs-JO Mats Melin, som har domstolsväsendet på sitt bord, ingriper och utreder de grova orättvisor, den partiskhet och möjligt jäv som domstolschefen Erik Ternert gjort sig skyldig till.

Jag har på sina håll och i diverse bloggkommentarer anklagats för att gå läkarnas ärende och försöka skydda två styckmördare, eller i vart fall två likskändare. Men så är inte fallet. Vad jag framför allt har reagerat inför är hur de båda läkarna har förvägrats det mesta av rättmätig rättssäkerhet. Det gäller juridiska felaktigheter begångna i snart sagt varje juridisk instans som vårt land förfogar över. I sakfrågan om skuld eller oskuld har jag aldrig yttrat mig.

Den juridiska oreda som Stockholms tingsrätt, med domaren Carl-Anton Spaak i spetsen, ställde till med 1988 saknar motstycke i modern svensk rättstillämpning och därefter har rättsrötan fått leva vidare.

Begreppet rättsröta myntades i början av 1950-talet, då författaren Vilhelm Moberg avslöjade affärerna kring Karl-Erik Kejne och Kurt Hajby. Kejneaffären handlade om en homosexuell härva med förgreningar in i regeringen och rättsväsendet, medan Hajbyaffären gällde kung Gustaf Vs eventuella homosexualitet och utpressning av hovet i sammanhanget.

Massmedia och en lång rad kända journalister och juridiska experter bär stor skuld till varför rättsrötan i fallet Catrine da Costa har kunnat leva vidare. Redan på ett mycket tidigt stadium var det många som entydigt slog fast att de båda läkarna var skyldiga. En del av dem har gjort offentlig avbön, medan andra vidhåller läkarnas skuld.

Och det är just där den stora tragedin ligger. Att så många jurister och journalister ensidigt fokuserat på skuldfrågan, istället för att se till och försöka analysera den helt avgörande frågan om människors rättssäkerhet. Något som fått till följd att två enskilda personer fått sina liv förstörda.

I fallet Catrine da Costa är det också så att när makten och den juridiska eliten ska skyddas brukar sanningen sitta ganska trångt.

Inga kommentarer: