20 februari 2010

Utpekade läkare förvägras rättvisa gång på gång

Skriver idag på Svenska Dagbladets debattsida. Det är en förkortad och omarbetad version av den artikel jag skrev efter domen i torsdags.

För fjortonde gången under 25 år har nu de båda läkarna i fallet da Costa förvägrats rättvisa undan ett påstått brott som de en gång friades ifrån. I 26 fall anser dock tingsrätten att felaktigheter har begåtts.

Men det sägs inte ha orsakat läkarna någon skada. Samtliga 26 fall gäller själva förundersökningen, innan de olika domstolarna tog över. De har enligt domen inte gjort ett enda fel som kan motivera skadestånd.

Därmed träder tingsrätten fram som en skyddsbarriär för de domstolar som ytterst bär ansvaret för att rättsrötan i fallet da Costa har fortsatt under 25 år. Mönstret är känt längs affärens bisarra gång genom svensk rättshistoria, där domstolarna hålls för snövita. Och där ingen skugga får falla över den svenska domarkåren.

Ändå vacklar rätten i domskälen, när man skriver att det hela hade kunnat få en omvänd utgång från första början om det hade hanterats korrekt. Till den bilden hör det avgörande felsteget i hela härvan, nämligen åklagaren Anders Helins åtalsbeslut 1988. Men det ursäktar tingsrätten med att det saknas orsakssamband mellan åtalsbeslutet och skada för läkarna. Resonemanget är befängt, då åtalet var själva grundbulten för de oerhörda skador som följde.

En hel rad andra centrala punkter i avvisas rakt av, till exempel det falska dagboksvittnet och fotohandlaren som vägleddes av polisen till ett utpekande. Lägg därtill statens nonchalans under processen. Man brydde sig inte ens om att lämna in sina invändningar mot läkarsidans påståenden.

Att vinna ett skadeståndsmål mot staten är nästintill omöjligt. I praktiken är beviskraven betydligt högre än i andra mål. I detta fall har tingsrätten lagt ribban oerhört högt. Men här handlar det inte om bedömningsfrågor där det kan finnas utrymme för skilda åsikter. Sakläget är i alla delar mer än väl dokumenterat och ändå tillåter rätten en så vådlig felmarginal till statens fördel.

Det är oerhört stötande för det allmänna rättsmedvetandet och betyder att rötan fortsätter att gräva sig allt djupare, i ett land som ingalunda kan kalla sig en rättsstat.

Inga kommentarer: