“En rutinerad porträttskribent, en socialarbetare som sadlade om strax före 50-årsdagen och en elev från Journalisthögskolan. Det är en bokig trio som ligger bakom den nya skandalboken om kungen. En bok där långt ifrån alla påståenden är så bekräftade som författarna gör gällande.”
Så inleder Aftonbladets Oisín Cantwell sin analys av boken i dagens tidning, som totalt omfattar hela 14 sidor. Hans artikel är egentligen den enda i de båda kvällstidningarna som förhåller sig kritisk till materialet. Trots att det bara är ett fåtal som verkligen läst boken är det krigsrubriker snart sagt överallt. Men författarna och förlaget har ändå droppat så många detaljer och kapitel att går att göra en tämligen rimlig bedömning av trovärdigheten.
Det är bara ett fåtal källor som framträder med namn och främst bland dem befinner sig en gammal serbisk boxare, torped och tidigare ägare av ett antal svartklubbar i Stockholm. Han påstår att kungen och hans kompisgäng sprang på boxarens klubbar och att det fanns damer av olika schatteringar kring dem.
Men vem skulle i något annat sammanhang lita på vad en sådan person påstår, så varför tillmäts han någon trovärdighet alls i det här sammanhanget. I synnerhet som det bara rör sig om mannens egna påståenden.
Ett annan exempel gäller artisten, Camilla Henemark, som ska pekas ut för att ha haft ett förhållande med kungen. Men hon har inte intervjuats av författarna om detta. Det är istället vad huvudförfattaren, Thomas Sjöberg, har hört henne berätta vid ett antal skilda tillfällen för honom. Sådant uppsnappat krogsnack och skvaller är naturligtvis inte värt ett smack för en seriös journalist om det inte kan kontrolleras och verifieras på något sätt.
Intressant skvaller kan många gånger förvandlas till riktigt bra journalistik, men kungsregeln är alltid kontroll och verifikation. Men det saknas här och Henemark själv vill nu inte säga någonting alls.
I ett annat kapitel drar man den gamla nattklubbshistorien från OS i Atlanta 1996, som valsat runt ett antal gånger genom åren. Medförfattaren, Deanne Raucher, har intervjuat två påstådda managers på klubben som påstår att kungen var där. Ett par andra anonyma intervjuer på klubben ska också bevisa att kungen var där och spenderade 10 000 dollar. Men är det någon människa som med säkerhet vågar påstå att det mer än tio år efter de olympiska spelen är samma personal kvar på en strippklubb i Atlanta och som efter så många år fortfarande känner sig tvingade att vara anonyma.
Det är ungefär samma visa med ett påstått besök på en klubb i Bratislava 2008. Raucher är där och matas med nya anonyma uppgifter från ett par snaggade biffar i entrén. Men några dagar senare hävdar klubbens manager att biffarna inte arbetade på klubben då kungen påstås ha varit där. Om det nu är så oklart hur det var med besöket i Bratislava, varför publicerar man över huvud taget uppgiften? Det blir komplett obegripligt.
Så har vi fallet Helen Wellton, som Expressen idag ger ett helt uppslag i rampljuset. Wellton stod på 80-talet bakom företaget Lap Power. Hon påstår att hon blivit erbjuden att tillsammans med ett antal andra kvinnor vara med vid kaffet i samband med en middag för kungen och hans grabbgäng och därtill eftersläckning någon annanstans. Men hon tackade nej, eftersom hon inte fick vara med om hela middagen. Så vad vet hon om vad som försiggick vid de påstådda grabbmiddagarna. Jo, det bekräftas i boken av en bekant till Wellton som författarna citerar i andra hand och som är exfru till någon av herrarna, oklart vem. I den riktiga journalistvärlden är andrahandsuppgifter utan större värde.
På det där och liknande sätt rullar det på med, nästan genomgående, lika ansiktslösa källor som namnlösa dito. Författartrion, som har hållit på med boken i två och ett halvt år, måste ha inbillat sig att läsarna är något svagbegåvade som accepterar snart sagt vad som helst.
En annan tanke kan ha varit att trion, inklusive förläggaren kristoffer Lind, helt enkelt struntat i trovärdigheten och bara tänkt på försäljningen. Och en eventuell förtalsrättegång kan ju tänkas öka på försäljningen ytterligare.
Men bevekelsegrunder spelar mindre roll, eftersom alla utdrag ur boken på alla möjliga håll och kanter ändå visar helt uppenbart att “Den motvillige monarken” är en riktig skitbok. Att de tre författarna har bränt sig själva är uppenbart och förlaget Lind & Co tycks ha sålt sin heder för en alltför billig penning.
Det finns nu ingen som helst anledning för kungen att hissa pestflagg. Därför att det har skrivartrion redan klarat av alldeles på egen hand innan boken ens har kommit ut.
Några länkar:
http://www.dn.se/dnbok/kungen-ska-kommentera-skandalbok-1.1201758
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/medier-pa-pass-efter-bokrykten_5618431.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kungen-kommenterar-omdiskuterad-bok_5614427.svd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar