Världssamfundets vapenembargo mot Libyen, tillsammans med utredningen som startats av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag är åtgärder som på inget sätt kommer att tvinga bort Khadaffi från makten. De ger honom i själva verket bara två alternativ, antingen överlämna sig till ICC eller stanna och slåss. Och diktatorns val är ganska självklart. Enda ljuset i tunneln är att Arabförbundet nu kräver en flygförbudszon.
Omvärldens kanske största misstag är det vapenembargo som infördes av FNs säkerhetsråd, med starkt amerikanskt stöd. Orsaken är att det infördes mot Libyen som stat, vilket helt enkelt betyder att det gäller både mot Khadaffis styrkor och rebellerna. Alla vet att regimens styrkor är helt överlägsna både på marken och i luften, inklusive de mera välutrustade säkerhetsstyrkorna, plus diverse afrikanska legosoldater.
Alla kan också se att rebellerna slåss med allt från påkar till vad de lyckats tillskansa sig från företrädesvis armén. Och om de kommer över något mera sofistikerat, än vanliga automatvapen, som till exempel RPGs, luftvärnspjäser eller ännu hellre pansarvagnar av olika slag, så tvingas de lära sig hantera vapnen genom valhänt trial and error. Ofta rör det sig dessutom om unga grabbar som efter bara ett par dagars taktisk träning skickas ut i strid, lika dåligt utrustade som utbildade.
Men å andra sidan finns det en gammal militär maxim som säger att för varje rebellsoldat krävs det sju, åtta reguljära soldater för att vinna. Orsaken är att rebellen slåss för sin övertygelse, medan soldaten slåss för sin lön eller ännu sämre under tvång. Resonemanget förutsätter dock att rebellen är något så när likvärdig soldaten i beväpning.
Så för tydlighetens skull: genom misstaget från FNs säkerhetsråd är världens länder förbjudna att skicka vapen till de libyska rebellerna. Däremot tycks det – dock obekräftat naturligtvis -vara så att operatörer från ett par europeiska specialstyrkor finns på plats på marken för att bistå rebellerna med träning.
En kvalificerad gissning går i riktning mot brittiska SAS och franska legionärer. De senare har dessutom under åratal varit stationerade i Tchad, som är Libyens granne i söder och med en dåligt bevakad gräns. En patrull från SAS har redan visat sig på marken och blivit tagna av rebellerna tillsammans med en brittisk diplomat som de skulle eskortera.
Tyvärr visar de senaste dagarnas omfattande motattacker från regimens sida att ett ömsesidigt vapenembargo var ett misstag som är svårt att begripa. Nu pekar det mesta i riktning mot att Khadaffi kan vinna en utdragen konflikt, med allt vad det riskerar innebära i form av slakt på rebeller.
Världens ledande strateger och politiker tycks inte ha lärt sig ett smack från Balkan-krigen, då Milosevic fick härja fritt. Först 1991, då hans armé var i besittning av det mesta av gamla Jugoslaviens vapenarsenal, införde FN ett vapenembargo för hela det gamla Jugoslavien. Resultatet känner vi bara alltför väl.
Och när Milosevics mördarmaskin hade gjort sitt, var det varken FN eller Bill Clinton som hävde embargot. Det var istället amerikanska kongressen som i augusti 1995 med bred marginal beslöt att USA ensidigt skulle bryta embargot.
Det andra misstaget som begicks av FNs säkerhetsråd var att uppdra åt Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag att utreda och eventuellt åtala Khadaffi och hans främsta gangsters för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Tanken var att sända en kraftfull signal till Tripoli, men den signalen tycks bara ha studsat på hälleberget.
I fallen med Tunisien och Egypten försvann tyrannerna i exil, eller i vart fall bort från taburetterna, utan inblandning i form av hot från FN eller ICC. Den möjligheten ville världssamfundet tydligen inte ge Khadaffi. Därmed har han bara två utvägar kvar. Att antingen ge upp och överlämna sig till internationell rättvisa eller stanna kvar och slåss till slutet, oavsett utgång.
Ingen kan längre räkna med att det finns någon annan utväg för Khadaffi, att till exempel tillåtas finna en fristad hos någon annan av världens kvarvarande diktatorer. Stadgan för ICC är nämligen kristallklar. När säkerhetsrådet väl överlämnat ett ärende till ICC och dess jurisdiktion är rådet helt utan juridisk möjlighet att dra tillbaka ärendet, som nu lever sitt eget liv hos domstolen.
Säkerhetsrådet kan bara bevilja uppskov med utredning och åtal hos domstolen för ett år i taget. Men det är väl knappast troligt att Khadaffi skulle lita till sådana årliga uppskov under resten av sitt liv.
Vad FNs säkerhetsråd, med de fem permanenta medlemmarna i spetsen, i förlängningen har åstadkommit är att enbart erbjuda Khadaffi att slåss till sin död, eller att lyckas slå ner upproret med massmord på rebellerna som följd. Och det var väl inte riktigt vad FN hade tänkt sig.
Misstagen kan möjligen i någon mån kompenseras genom att en flygförbudszon införs, som nu också Arabförbundet ställt sig bakom och samtidigt begärt att säkerhetsrådet ska fatta beslut om. Det ger en viktig öppning för Nato, USA och EU, även om Syrien och Algeriet är emot internationella ingripande. Egypten har samtidigt suttit still i den båten och tigit. Ändå har Arabförbundet nu tagit det viktiga steget att gå till säkerhetsrådet med en begäran.
Nu är en flygförbudszon ingen enkel operation. Libyens yta omfattar hela 1,76 miljoner kvadratkilometer, lite större än Tysklands, Frankrikes och Spaniens sammanlagda yta. Och därtill med en hel bunt militära landningsbanor runt om. Ingen ska inbilla sig att det bara handlar om att tala om för Libyen att de inte får flyga längre.
Det första steget blir sannolikt att från luften elektroniskt jamma all libysk radar för luftförsvar, kanske kan det också handla om att slå ut allt luftvärn på marken. Alla möjligheter för libyskt luftförsvar måste bort på ett eller annat sätt. Höga amerikanska officerare har tydligt sagt att en flygförbudszon är en avancerad militär operation.
Den amerikanska hangarfartygsgruppen USS Enterprise finns redan i Medelhavet. Förutom hangarfartyget med bortåt 70 flygplan av olika slag ombord, rör det sig om minst fyra andra större marinfartyg med stridskapacitet, plus en hel grupp supplyfartyg.
Enterprise, som är världens längsta krigsfartyg, brukar vanligen också ha med sig två Los Angeles-klassade attackubåtar. I praktiken är det en armada med totalt 7 500 man ombord som finns nu i vattnen norr om Libyen.
Lägg därtill en amerikansk marin flygbas på Sicilien, US Naval Air Station at Sigonella, bara en timmes flygtid från Libyen. Det är egentligen en servicestation med multipla funktioner för amerikanskt militärt flyg. Förlagt mitt i Medelhavet kallas det för “the Hub of the Med”.
Under flera veckor har de libyska rebellerna enträget ropat efter den flyförbudszon som nu med största säkerhet blir verklighet efter beslut av säkerhetsrådet. Men det betyder också att synnerligen krigsliknande operationer står för dörren i Medelhavet och på tröskeln till Europa, där Malta är den sydliga utposten.
Källor: Washington Post, BBC News, Reuters, Ekot, samt mina tidigare artiklar om Libyen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar